jag lever än. Min mamma har försökt att få mig att gå till en psykolog, och så illa trodde jag inte att det var, men vem vet. Jag gråter för minsta lilla, jag känner mig lika liten och osäker som en myra och jag är trött på livet. Min närmsta släkting intar snart dödsbädden.. och inte nog med det så visar det sig att nära vänner är horungar som hugger en i ryggen och kallar en massa saker men om dom hade varit i samma situation hade dom kännt som mig, och jag hade fan inte gått bakom ryggen. Den människan som ens tror att jag ljuger om en sån jävla sak är inte ens värd mig, som skriker ut JÄVLA HORA när man egentligen vill höra gumman jag kommer på en gång! Hur kan jag ens ha litat på dig från början?



DRA ÅT HELVETE DIN ÄCKLIGA FITTA, TÄNKER ALDRIG GÖRA NÅGOT MOT DIG IGEN! DU ÄR INTE VÄRD MINA TÅRAR TROTS ATT JAG GRÅTER, DIN GÄKDG*HJE